1778-1860 Rembrandt Peale Galleries Rembrandt Peale (February 22, 1778 ?C October 3, 1860) was a 19th century American artist that received critical acclaim for his portraits of presidents George Washington and Thomas Jefferson. Although modern art critics would consider Peale??s artwork as French neoclassical, its dark and stylized characteristics are similar to 15th and 16th century paintings. Rembrandt Peale was born the third of six surviving children (eleven had died) to his mother, Rachel Brewer, and father, Charles Willson Peale in Bucks County, Pennsylvania, on February 22, 1778. The father, Charles, also a notable artist, taught each child to paint scenery and portraiture, and Rembrandt was no exception. Charles tutored Rembrandt about the importance of having a strong mind from learning arts and sciences. At the age of eight, Rembrandt discovered drawing, and at thirteen, painted his first known self-portrait. Later on in his life, Rembrandt Peale "often showed this painting to young beginners, to encourage them to go from 'bad' to better..." like his steady progressions to become a successful portraitist. A year after his mother??s death and remarriage of his father, Rembrandt Peale left the school of the arts, thereby applying his time to completing his first ever self-portrait at the age of 13. The canvas illustrates early mastery of a young aspiring artist, seeming very mature. The clothes, however give the notion that Peale over-exaggerated what a 13 year old would look like. This style demonstrates early forms of neoclassicism by the looks of Peale's angel-like hair, the way it waves and curls in such a fashion so as to depict an angel from a general Renaissance artist's works of art. In July of 1787, Charles Willson Peale introduced his son Rembrandt to George Washington, where the young aspirant artist watched his father paint the remarkable figure of the country. In 1795, at the age of 17, Rembrandt painted an aging Washington, though the painter had depicted the politician as far more aged than the original facial characteristics. It did, nevertheless attain praise and Rembrandt had begun his debut. At the age of 20, Rembrandt married 22-year-old Eleanor May Short (1776-1836) at St. Joseph's Catholic Church in Philadelphia. During their marriage, Rembrandt and Eleanor had nine children: Rosalba, Eleanor, Sarah Miriam, Michael Angelo, and Emma Clara among them. In 1822, Peale moved to New York City where he embarked on an attempt to paint what he hoped would become the "standard likeness" of Washington. He studied portraits by other artists including John Trumbull, Gilbert Stuart and his own father, as well as his own 1795 picture which had never truly satisfied him. His resulting work Patriae Pater, completed in 1824, depicts Washington through an oval window, and is considered by many to be second only to Gilbert Stuart's iconic Athenaeum painting of the first president. Peale subsequently attempted to capitalize on the success of what quickly became known as his "Porthole" picture. Patriae Pater was purchased by Congress in 1832 and still hangs in the U.S. Capitol. Later on, Peale made over 70 detailed replicas of the same "father of our country", the first President of the United States. Peale continued to paint other noted portraits, such as those of the third president Thomas Jefferson while he was in office (1805), and later on a portrait of Chief Justice John Marshall.  Related Paintings of Rembrandt Peale :. | Self portrait | Old Rabbi | Anastasius | Bust of a Young Jew | The Man with the Golden Helmet |
Related Artists:
Gautier de Coinci
1177-1236 French,Born of noble stock, Gautier became a Benedictine novice at Saint-M??dard de Soissons in 1193 and prior at Vic-sur-Aisne in 1214, returning to Saint-M??dard to be grand prior (1233) until his death. His single work, preserved in nearly 80 manuscripts, is the massive Miracles de Nostre Dame, written at Vic (1214-27) and occupying some 30, 000 lines in two books.
MAZO, Juan Bautista Martinez del
Spanish Baroque Era Painter, ca.1612-1667
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.